Säkerligen den mest kända spanska underhållningen och ett märkligt skådespel mellan människa och djur som absolut ingen är likgiltig inför är tjurfäktningen. Endera är man emot det eller också tycker man det är ett fascinerande skådespel med döden som insats (för båda).

Det var i Andalusien som tjurfäktningens nuvarande regler föddes. Närmare bestämt av tjurfäktaren Pedro Romero från Ronda på 1700-talet. Det finns tjurfäktningsarenor i stort sett alla spanska städer med en viss storlek.
Trots att tjurfäktningen sedan länge fått stå tillbaka för fotbollen när det gäller antalet aficionados (fans) är den fortfarande populär. Den hör hemma i ett odefinierbart område mellan sport och ritual. Säsongen pågår normalt från slutet av mars till mitten av oktober.

Biljetter kan köpas vid arenan i kiosker och kontor runt om i staden. Platser finns i många olika klasser och priser, som varierar från sol-sektionen i solen, den billigaste, till sombra i skuggan, den dyraste. Det finns tjurfäktningsarenor på de flesta orter på Costa del Sol.

Så går en tjurfäktning till

Många nordbor anser att tjurfäktning är djurplågeri, men faktum är att i Spanien räknas det av fansen som en konst. Det ska också sägas att motståndet mot tjurfäktningen ökar även i Spanien.

Under säsongen har man tjurfäktningar, vanligen på söndagarna, och ofta en eller två kvällar i veckan samt på helgdagar. De pågår omkring två och en halv timme. Sex tjurar, som är specialuppfödda och väger omkring 450 kg, möter normalt tre matadores som tar hand om två tjurar var.

När väl öppningsparaden med deltagarna är över består corridan, dvs. själva tjurfäktningen, av tre akter eller tercios. I den första när tjuren släppts in försöker matadoren och hans peones (assistenter) att dra till sig tjurens uppmärksamhet med sina mantlar.

När matadoren har lärt sig tjurens rörelser närmar han sig djuret och bär då på en stor capa som på den ena sidan är röd och på den andra gul. Färgerna är traditionella, men har ingen effekt på tjuren som är färgblind.
När tjuren närmar sig rör matadoren manteln i en invecklad serie rörelser som både är avsedda att testa tjuren och visa hans eget artisteri. Två män till häst, picadores, kommer nu in i manegen i stora vidbrättade hattar och benskydd och de bär långa lansar med järnspetsar.

Tjuren hetsas nu att anfalla den högra sidan av den tungt bepansrade hästen medan picadoren sticker in ett spjut i hans nacke. Tjuren lockas upprepa manövern en eller två gånger. Om picadoren skulle missa eller spjutet skulle komma fel eller om han skulle ta för lång tid på sig för att få tjuren att anfalla igen kommer ett starkt crescendo av missnöjesvisslingar från publiken.
I den andra tercion ska tjuren göra ett anfall och nu springer en banderilleros mot honom och fäster tre par banderillos (randiga pilar) på djurets manke där det är meningen att de ska sitta kvar. En del matadores placerar själv sina egna pilar för att göra publiken nöjd.

Den sista tersion, faenan, börjar med att matadoren högtidligt hälsar el presidente (den officiella ledaren för tjurfäktningen). Därefter tillägnar han tjuren till en vän eller till publiken. Sedan tar han muletan (ett litet rött skynke som är fäst på en stång) och ett svärd och går mot sin farliga motståndare.

Om och om igen får han tjuren att anfalla. Matadoren bedöms efter sitt artisteri med skynket och hans djärvhet att utsätta sig för allt större faror. Efter några minuter går han och byter svärd och återvänder till tjuren. Med muletan i sin vänstra hand som riktas nedåt och åt sidan tittar han längs svärdsbladet mot tjurens nacke.

Matadoren går slutligen fram och försöker stöta svärdet i det smala området mellan djurets skuldror och rakt i hjärtat. Sällan går sticket in och ytterligare försök måste göras innan tjuren dör.

En ”bra” föreställning av en matador kan få många olika slags symboliska belöningar, som publiken kräver genom viftningar med vita näsdukar till el presidente. Om denne svarar med samma tecken får matadoren ett eller två av tjurens öron. Om aficionados fortsätter, får han också svansen.

Matadoren gör sedan ett ärevarv på arenan, visar upp sina troféer och samlar upp publikens kastade blommor, hattar och vinsäckar. Det finns även variationer på corridan. En rejoneo är en toreador (tjurfäktare) i andalusisk ryttarkostym som ensam utför hela corridan från hästryggen. På en goyesca, som uppkallats efter konstnären Goya, är matadorerna klädda i 1700-talsdräkter och novillada är matador-lärlingar som möter yngre och mindre tjurar.